Den där tiden på året då knoppar brister, syrenerna blommar och sen ser de bara skräpiga ut.
Den där tiden på året då den blomstertid nu kommer skänker minnen från förr och hur det var att gå på sommarlov. Avslutningar i en kyrka från 1200-talet. De tidiga åren teckningar till fröken, senare betyg i bruna kuvert från fröken. Avtackningar och hejdå.
Den där tiden på året då möten trängs för att få plats i kalendern. Läsåren ska summeras och åtgärder och anpassningar som aldrig kommer att genomföras ska utlovas.
Den där tiden på året då barns sommarlov innebär att också jag får lov, från möten med myndigheter, att agera skoltaxi och motivator för att få barn till en skola som inte är anpassad efter just det barnets behov.
Slippa de ständiga påminnelserna om varför vi gör det vi gör, då känslan av meningsfullhet att vara i skolan saknas, eftersom den är anpassad mer efter organisationens förutsättningar snarare än barnen som går i den.
Tiden på året då vårdbesök och att träna på färdigheter som det aldrig annars finns ork till under terminerna tar plats.
I dag är det inte bara den där tiden på året då sommarlovet börjar. Idag är det den där dagen då skolplikten äntligen över. Dagen då grundskolan äntligen tar slut.
Dagen då glädjen över friheten och lättnaden borde vara större än sorgen över all stress och skada som nio år i grundskolan har förorsakat. Borde.
FLICKAN INGEN SER 